..elin..

När jag blir ledsen och deprimerad så blir jag helt handlingsförlamad. Jag går ner mig så mycket att jag tycker att det är mest synd om mig i hela världen.
Detta beror på att jag alltid lägger ner hela min själ och ger bort hela mitt hjärta till dessa saker som sedan knäcker mig. Jag tar på mig allt och trycker ner mig själv, och får mig själv att tro att allt är mitt eget fel..

Så efter jag har haft mitt jobbiga, den perioden då jag inte lyckas åstakomma mer än att mest bara tycka synd om mig själv och på något sätt hoppas på att allt bara ska lösa sig av sig självt. Då har jag ett sätt att tänka på som får allt att kännas så mycket lättare.

Min vision är att allt händer just av en specifik anledning, just för att det är meningen för mig, just för att jag ska komma någon speciell vart i framtiden, just bara för att jag ska bli klokare och starkare.
Om man ser alla så kallade misslyckanden och missöden i sitt liv som läxor, som vi är tvugna att lära oss för att lättare veta vad vi ska akta oss och försöka undvika i framtiden, så blir dessa missöden inte längre något dåligt, utan egentligen så är dem bra!
Utan motgång finns ingen framgång, för vi behöver helatiden utmanas för att utvecklas och även om man vet det här så spelar det självklart ingen roll just när allt känns skit, särskillt inte om man är en känslomänniska som oftast bara tänker med hjärtat istället för hjärnan.
Men alla kommer vi till insikt så småningom, och förstår förhoppningsvis att ingenting blir egentligen bättre om vi inte vill att det ska bli bättre. Vi blir inte gladare om vi inte vill bli gladare..

Jag har kommit till insikt att jag begränsar mig väldigt mycket genom mina tankar och mina rädslor.. 
Jag har alltid på något sätt varit rädd för att vara ensam för mycket och har därför väldigt ofta mycket folk omkring mig på olika sätt.
Jag är till exempel snart 22 år gammal och har aldrig bott själv.. aldrig någonsin.. Jag flyttade hemmifrån när precis fyllt 19 men har aldrig bott själv, alltid delat lägenhet med någon och behövt anpassa mig, inte bara efter mig själv utan efter andra också. Visst på ett sätt är det bra att kunna anpassa sig, men det är också väldigt viktigt att lära sig att kunna vara bara med sig själv..

Det låter kanske egoistiskt på ett sätt, men den enda du kommer att leva med dygnet runt i resten av ditt liv är dig själv ,så att inte se till att du själv mår bra, och att vara rädd för att vara ensam är ju riktigt dumt, då kommer du få det jobbigt..

Detta är för mig egentligen helt självklara saker som ja kan tycka är knäppt att någon måste tala om för mig.. Men när mina känslor tar över mig som de väldigt ofta gör, så finns inte det här, då struntar ja helt enkelt i det vilket är synd.. Jag skuter gärna mina problem framför mig och tar hellre tag i andras ;P